Jag har en big sister i Kalifornien. Hon har många gånger konstaterat hur lika mig hon var i min ålder när hon sänder mig ett av sina långa mails, vem vet hur lik henne jag kommer att vara om åtta år. Hon är en av de människor vi mötte under vårt sydamerikanska äventyr som jag alltid kommer att minnas och definitivt kommer att möta igen. Några Jenny-ord på vägen, visdom kommer först och främst med åldern:

 

”Trust the path, when we have disturbances in our psyche or times when we aren't feeling good, it is just our lovely unconcious asking us to grow in some form. Maybe we are living with old patterns. Maybe we are being too rigid, self-sabotaging? Our higher consciousness is asking us to remove something that is not serving us anymore. The higher consciousness is sometimes not pretty in her asking. Very blunt using drastic measures like the anxiety. We grow, we expand, we go beyond, we are here to be bigger, to go deeper. Don't hate it, embrace it, totally own it.

 

One thing I know is that we are always meant to feel joy and yet we don't so much of the time. It is always good to really think about what you want to do and what you are forcing yourself to do.

 

And my sweet be easy with yourself.”

 

 

Man kan inte föreställa sig hur skönt det är att tillfälligt leva fri från plikter, borden och måsten innan man prövat på det i några månader. Att varje morgon få vakna och veta att man inte behöver göra annat än behagliga och önskvärda saker, och få somna varje kväll och veta att morgondagen blir likadan. Ta en liten paus från sig själv och den person och det "jag" man byggt upp kring sig själv, och bara vara den man känner för att vara i stunden. Önskar att få vakna upp i vår lägenhet i Buenos Aires ännu en morgon till...

Alla upplevelser härborta har orsakat att jag inte haft tid att tänka pa kakor a la Madeleine pa den senaste tiden, ursäkta kaktorkan... För tillfället befinner vi oss i Lima; en stad som manga skakar pa huvudet när de hör om och garanterar att vi inte kommer att trivas. Kallt, molnigt, kriminellt, korrupt.

Vi har ända fatt en helt annan infallsvinkel pa denna coola storstad med närmare 8 miljoner invanare. We like! En pulserande stad som charmigt nog inte har nagot metrosystem utan allt sköts genom att ropa in människor i bussarna och köra i hysterisk takt längs med de fullproppade gatorna. Undrar hur manga som klarar körkortets körtest i Lima... Mycket beror det ocksa pa vara lokala kontakter här: vi bor i min peruanska f.d. gitarrlärares lägenhet och äter lunch med hans peruanska familj, kör runt i byn tillsammans med Nivas som känner allt och alla härborta och bor i ett kvarter där vi inte sett till en enda turist, precis som vi vill ha det. I gar trodde vi ända att var taxichaufför var pa väg att utföra nagon illvillig handling, köra oss ut in the middle of nowhere och stjäla vara värdesaker: sadant börjar man inbilla sig efter att ha läst för mycket Lonely Planet och alla överdrivna varningar under en manads tid! Vi vill hellre bevara lite av var människotro och godhetstro och tro pa mottot Lovely Planet.

Nu har vi ocksa gjort upp vara planer för jul och nyar (den första seriösa planläggningen vi varit tvungna att göra so far för att undvika att sta utan boende under högtidsdagarna). Julen firar vi i Huacachina, ett fatamorgana som endast bestar av en lagun och nagra hostell mitt i öknen. Julafton ska vi sandsurfa och sjunga julsanger i swimmingpool. Nyar i Cuzco ska vi vandra en djungeltrek kring Machu Pichu. En annorlunda jul, definitivt.

Har försökt ladda upp bilder här ocksa, men rätt omöjligt härfran. Följ med pa facebook istället. Nu ska vi se pa spanskdubbad film (det enda de har härborta. Vi är inte helt förtjusta i den spansktalande Jim Carrey :))

Luego!

 

Efter bergsvandringar, djungelturer och bad i vattenfall har resan natt den lite mindre efterlängtade men desto mer förutsägbara punkten: matförgiftning. Inte sa konstigt kanske, en typisk lunchservering: kvinnan som arbetar i köket torkar först av bordet med en svartsmutsig trasa, tar sedan emot betalningen av smutsiga dollarsedlar och gräver sedan med händerna i köttet och plockar ut bitarna hon ska servera. Man mar helt enkelt bäst av att inte titta sig omkring särskilt mycket utan fokusera bilcken pa maten framför sig. Ingen verkar ha klarat Sydamerika utan matförgiftning och diarre dock, det kan man tydligt se pa toastolarna i hostellen ibland!

Igar snackade vi hela kvällen med en supercool engelsman i fyrtioarsaldern som rest jorden (och Sydamerika) runt och med sin breda accent hade de mest otroliga historier att berätta (och även äter tre olika antibiotika mediciner mot sin matförgiftning för tillfället...). I Bogota, Colombia, hade han blivit överfallen av fyra män i ranarluvor med kniv som stal alla hans värdesaker en sen kväll medan hans kompis hade hotats med kniv mitt i en park där pa ljusan dag. Han berättade ocksa mindre trevliga historier om att ta sig över gränsen mellan Ecuador och Peru, vilket vi kommer att göra om nagra dagar. Tack vare hans information ändrade vi vara planer och korsar gränsen pa ett annat ställe än planerat.

Följ med mitt och Frodes fotoalbum pa Facebook, brev i bilder säger mer än ord kan inkludera. Hasta luego!

Nu har vi just lämnat staden Otavalo norr om Quito bakom oss. Vi bodde pa hostellet Rincon del Viajero (rekommenderas för alla som beger sig ut hitat i världen) där vi Hángde ute med ett maka par: en israelisk ung man (Nevo) och en sextiofem arig man (Eric) som för atta ar sedan ämnat sitt hemland, salt sin lagenhet och alla sina ägodelar och begett sig ut i världen. Allt han äger är det han bär med sig i sin backpack pa tjugofem kilo... Han berättade historier för oss andra tre sa det räckte och blev över; han hade minsann samlat pa sig lika manga historier som mängden ägodelar han gett upp. Tillsammans med Nevo och Eric gick vi vandringsturer runt Otavalo där vi sag vattenfall och vulkaner vid horisonten. Känns konstigt att vara sa högt uppe att molnen bara är en liten bit ovanför ens huvud känns det som. Begen och husen är typ täckta av moln.

I gar hade vi en mycket autentisk lokal upplevelse som vi var väldigt tacksamma för! Vi hade begett oss ut pa söndagspromenad iklädda vindbyxor, lenkkare och svettiga kläder när vi plötsligt hörde musik pa gatan. Det var hela byn Peguche som firade ett bröllop (här pagar bröllopsfester i en vecka...). Vi hann just och just dra vara första fraser pa trevande spanska innan vi var omringade av gamla damer som ville dansa med oss, äldre män som ville bjuda pa alltför mycket cerveza (öl) och hemgjord snaps, soppa m.m. ALLA festade: de gamala rynkiga damerna slocknade pa sina stolar, männen utan tänder i munnen ville ivrigt konversera och dansade gjorde vi i vara "stiliga" festkläder. Det slutade med att vi firade med dem hela dagen: de bästa festerna är ju alltid de oväntade. När vi kom tillbaka till hostellet kändet det nästan främmande med allt det turistiga när vi varit sa välkomna in i den lokala gemenskapen....

Nu har vi just anlänt till den lilla byn Banos där vi blir nagra dagar innan vi aker ut i djungeln. Hoppas innerligt pa att möta fler sa varma och välvilliga människor som dem vi mötte igar...

Det sägs att man ställs inför en prövning just innan man nar sina drömmar. Det var precis vad som hände oss. När vi i mandags efter en övernattning i Madrid skulle flyga vidare till Quito, Ecuador, möttes vi när vi skulle checka in vart bagage av ett: NO. Efter lite försök till övertalning: NO.

Som europeisk medborgare behöver man inte ett visum, men en biljett ut ur landet man landar i som visar att man inte kommer att stanna längre än nittio dagar som är tillatet utan visum. Var biljett hem fran Buenos Aires fyra manader senare var till ingen nytta. Det här är nagot som tydligen officiellt krävs, men i praktiken aldrig fragas efter. Därför var vi helt oförberedda pa denna överraskning. Sa där stod vi med en och en halv timme kvar tills flyget skulle lyfta. Under den tiden besökte vi tva resebyraer pa flygfaltet för att köpa oss en flygbiljett ut ur Ecuador (trots att vi endast ska resa med buss), gick tillbaka för att checka in bagaget, tog metron ut till rätt terminal och sparang med andan i halsen till var gate (den allra längst bort i terminalen i slutändan av korridoren...).

Nu är vi i alla fall här och som det ser ut nu borde vi fa tillbaka största delen av pengarna vi lagt ut för flygbiljetterna vi löste in igen. Solsemestern vi hade sett fram emot ser inte ut att bli av i Ecuador, där väderutsikten för hela manaden visar regn i mängder och massor... Jag, som alltid fryser och längtade efter att inte behöva dra pa sig lager pa lager av kläder har sovit i fleecetröja so far :) Däremot bor vi pa ett mysigt hostal, har vandrat tills höjdsjukan sagt sitt och drar i morgon vidare mot Otavalo. Min spanska bör jag verkligen bättra pa, här är det ingen som talar ingles! Men Frode har till och med lyckats föra ett samtal om flygbiljetter och gränskontroll pa spanska, sa är i trygga händer! Nagra amerikaner vi stötte pa varnade oss för ficktjuveri och sade att vi definitivt är "the main target". Vi konstaterade ända att amerikanerna hade en väldigt cynisk bild gällande de människor vi stött pa hittills; varma och vänliga.

Jag försöker uppdatera med lite korta skriverier nu och da, hoppas jag inte har fler utmaningar i klass med denna att komma med nästa gang... Hasta luego!

På söndag morgon bär det av mot destination Sydamerika. Bilden ovan är tagen i Grekland förra sommaren. Under den här resan kommer vi dock att se ännu mer trashiga och hippieaktiga ut. Frode har förberett sig inför resan genom att odla skägg och försöka skapa en fattig look. Jag har förberett mig genom att skanna in pass, medicinpass, reseförsäkringspapper etc i min mailinbox, inhandlat ett medicinförråd som fyller halva min packning, skrivit upp alla viktiga adresser och Finlands ambassader i Sydamerika, skaffat ett nytt kreditkort, säkerhetskopierat alla mina foton på datorn, googlat malariakartor, läst Utrikesministeriets utlandsrapportering, skrivit upp olika spraysorter som biter på malariamyggor och till och med övervägt att inskaffa vattenfilter för att kunna dricka kranvattnet därborta.

Det är tydligt och klart vem som har mer avslappnad inställning till det stundande äventyret...

Jag, som skyr facebooks personlighetstest som pesten, är måndagsuttråkad och gjorde Nationalencyklopedins test gällande vilken fiktiv figur man påminner mest om. Resultatet blev Bamse. Jag som slukade alla tidigare årgångar av Bamse när jag var liten och lärde mig både vilka bröderna Lumiére och Djingis Khan var som aktivt Bamse-fan!

"Bamse blir stark av sin farmors dunderhonung. Tycker det är viktigt att vara snäll, speciellt mot de som är svagare."

Jag påminner tydligen också om Babar: "Babar är lugnet själv som alltid ställer upp för sina vänner. Han är en välklädd och populär kung."

Haha :D

Har du också en tråkig måndag kväll med de sedvanliga tvivlen på dig själv och livet i stort som måndagarna så frikostigt brukar bjuda på? Kanske kan du få en självförtroendeboost (typ du är Bamse) på adressen:

http://www.ne.se/expertmaker/fictive_character.htm

I fredags firades en Strålande fest med Snygga och "Scharmerande" vänner. Tillfälliga avsked ska vara lättsamma och inte jobbiga, därför blev det temafest med temat "S" (saker som börjar på S); att klä ut sig är roligt och ett gott skratt förlänger livet. Tack för en fin kväll!

Bella kom som Snövit med ett äpple i handen tillsammans med sin dvärg Jockum, som senare under kvällen intog en mer prominent (eller?) roll som Sarkozy.

Jag var Skurk. Men trots min pistol, randiga outfit och handbojor (eller kanske just därför) fick jag höra förslag som "Strippa?". En annan kommentar var att jag nog liknar en skurk från tårna upp till hakan men att mitt snälla leende inte var särskilt skurkaktigt och avskräckande. Kanske Smiley hade varit en bättre outfit för en värdinna?

Julle och Frida kom som Skidåkare. Julle trampade omkring i skidskor och Frida i snowboarddojor.

Kicka, Nathalie och Stefan var alla väldigt svart-emo-snygga.

Jonna kom som Servitris (och serverade också en god svamppaj!). Jag hade önskat att hon förvandlats till Städerska till morgonen därpå ;)

Jonas kom uppklädd och utklädd till tänderna, som allas vår Slash. Utklädseln var tydligen superb: när de flesta av gästerna gått frågade Ida "kom den där Jonas alls ikväll?". Hon hade inte alls känt igen honom trots att hon sett honom dagen innan...

Ida ursäktade sin icke-utklädnad och förklarade att hon kom som Svettig och Sunkig Spurgu.

Erik kom som Staffan (likheten är frapperande). Staffan själv kom som Spindelmannen, vilket tyvärr inte finns dokumenterat eftersom han snabbt insåg att man varken kan äta eller tala ordentligt med en mask för ansiktet..

Här sitter Nora, Miffe, Ida och Janna Snällt på rad som Små Skolbarn.

Beckmörkt och Svart: Nora och Linn.

Sonja kom som en Somrig Solros, även om namnet ju egentligen tillåtit henne att komma som sig själv...
Slash levde upp till sin roll som enträgen rockstjärna och orkade festa hela natten. Det gjorde även Johan, Ida, Jens och Strippan. Stjärnstatus! I min festyra missade jag dokumentationen av flera outfits, jag är Sorry för det, men fina var ni!

I går kväll bestämde vi oss för att ha tärningskväll, det vill säga att låta tärningen bestämma allt vi skulle göra under kvällen. Idén fick vi från bloggen nio till fem (http://rodeo.net/niotillfem) som jag, Jonna och Ida nördaktigt följer med. Egentligen kommer idén från Luke Rhineharts bok Tärningsspelaren, 1970-tals kultbok om att låta slumpen ta kontroll över ens liv som ifrågasätter sanningen om rätt och fel.

För varje sak vi skulle göra under kvällen skrev vi alltså upp sex stycken alternativ och kastade tärning om vilket det skulle bli. I varje fråga var ett av alternativen ett "wildcard", det vill säga något som var lite mer motbjudande än de andra alternativen. Det vi fruktade mest var att tärningen skulle peka på Sportsbar när vi ställde den frågan vart vi skulle gå ut! Så här såg alltså vårt öde ut under kvällen:


Här var the gambling-gang (Laura, Teresa, jag, Ida, Otso och Jonna) hemma hos Otso. Vi började med att kasta tärning om musiken vi skulle höra på: det blev en rysk smörartist...

Här var de sex dryckesalternativen: vi hoppades på champagnen men tyvärr fick vi både klara grekisk ouzo, ungersk pálinka och vatten innan vi fick smaka på den.

Otso drack en frivilligt en dryck gjord på lera, fast tärningen inte dömt honom till det.

Så kastade vi tärning om diskussionsämnen...

Tärningen bestämde att vi skulle berätta om våra rädslor.

Sedan slog vi tärning om vad vi skulle leka; det blev lappleken, där man försöker bygga på med "hand mot hand", "mage mot fot" så länge det går. Vi gav upp ganska fort och slog tärning om nästa lek: trasiga telefonen och fortsatte med Gäster med Gester...

Så slog Jonna och Ida tärning om kvällens look, Jonna skulle framhäva sina ögon och Teresa sminkade.

Ida åt upp sminket i stället :)

Så skulle vi kasta tärning om vilken bar vi skulle gå till: det blev gaybaren Hercules. Så vi fick lyckligtvis skjuta upp vår sportsbar-oskuld på framtiden!

Vi slog också tärning om hur vi skulle ta oss till baren: det blev att ta oss ditt hoppandes och skuttandes. Andra alternativ vi hade listat var följa John, silent disco (d.v.s. dansa utan musik) vid varje övergångsställe, säga hej åt alla vi mötte eller att stirra på alla vi mötte.

Väl inne på Hercules slog vi tärning om vad vi skulle göra på baren; det blev att vi skulle försöka pruta på drycken vi beställde. Andra alternativ hade varit att hitta någon att snacka med under falsk identitet: Ida var Alex från USA, jag var Stine från Danmark, Teresa var "T" från USA, Otso från Norge, Laura från Spanien, Jonna från Tyskland (undrar hur trovärdiga vi hade låtit på respektive språk...). Följa John på baren kunde också ha varit roligt om tärningen så velat :)Sedan skulle vi gå vidare till tärningens nästa bar: Café Moskva. På vägen skulle vi sjunga "Måne och sol". Där var stängningsdags. Nästa alternativ var Corona, där Ida och Teresa fick tala teckenspråk medan vi andra fascinerat stirrade och inte förstod något. Men nu kan jag iaf säga mitt namn på teckenspråk. Sedan blev det nattmat på första bästa ställe utan medverkan av den diktatoriska tärningen.
Superskojig kväll!!! Sedan blev det som Ida uttrycker det här ovan: tack och godnatt!