Således har mitt år som 23-åring inletts. Födelsedagen firades med en fest i liten skala. Tydligen tycker mina kära vänner att jag borde slappna av mer: i present fick jag en Nukkumatti-växt som ska bringa god sömn, en paprikaplanta som uppmanar mig till lugn och omhändertagande och flera flaskor rödvin för avslappnande kvällar :). Fick också boken "Suomalaisen naisen viisautta"; kanske kunde det vara ett mål för mitt tjugotredje år att erhålla den finska kvinnans vishet. Födelsedagsfesten avslutades på purfinsk karaokebar där Amie sjöng som en gudinna och Frode (som inte kan ett ord finska) sjöng "Aikuinen nainen".


Mina gäster tvingade mig att födelsedagsposera efter att de själva ständigt utsätts för min paparazziblixt. Här tillsammans med Nukku-Matti.

Kära Sonja, Kugge, Mia. Kugge var partyglad som vanligt och tackade för god mat (säger hon som kunde starta en brunsch-restaurang wherever, whenever!)

Jag har sällan sett Johan så fokuserad som när han skulle trolla fram hemgjord Salmiakki med Rasmus apotekshalspastiller...Han tycks heller inte notera att födelsedagsbarnet håller på tappa andan i en våldsam omfamning.

Ami och Sami. Sami som studerar medicin i Sverige berättade att folk börjat gå tvångs-baklänges efter att ha tagit svininfluensavaccin. Som att man inte är skeptisk mot det hela redan...

Aura och Lars filosoferar nog kring varför de är ett så förträffligt par :)

Amie introducerade mig för Melissa Horn: "Din sol har landat i mitt knä och gått sönder, och våra rader trillar ut och ligger kvar. Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, det finns nåt vackert med att vandra den ändå".

I år ska jag vandra många vägar. I blindo. I betagenhet. I kärlek.
Och kanske några i fyllo.

Jag och Frode har nu ambitiöst nog gett oss in i Twilight-epidemin för att se om vi också skulle bli bitna av (vampyrer)  trenden. Förutom att vi fick lust att börja skrämmas med barnsliga vampyrtjut och fick skratta gott åt Edwards modellposéer och Jacobs övernaturliga väggklättringar, är materialet inte så digert.  Antagligen är det böckerna (så som det brukar vara) som får ta äran för hypen.

Däremot gillar jag basintrigen: för Edward är det lusten som leder honom i fördärvet, för hans konkurrent Jacob vreden. När de grips av dessa humana basinstinkter förvandlas de till vampyr vs varulv, och förlorar kontrollen över sig själva (och skadar flickan de båda älskar). Ändå bedyrar de båda henne att de aldrig kommer att skada henne. De intalar sig själva att viljan är starkare än driften. Det blir en intressant symbolik för människans pendlande mellan instinkter och vilja, begär och lojalitet, kött och sinne. Hur stark måste viljan vara för att övervinna instinkter? Hur starkt måste man älska för att lyckas trycka ner begär? Även om vi inte förvandlas till paranormala varelser i kontakt med dessa känslor, är det ändå lusten (till någon annan) och hatet (mot varandra i brist på samförstånd) som är det största hotet även i jordiska relationer.

Kanske det stämmer som min goda vän Rasmus sade: bortse från vampyraspekten så har du en fantastisk kärlekshistoria.

Dessutom bidrar Radiohead med ett exemplariskt soundtrack. Thom Yorke - Hearing Damage. Fantastisk låttitel.

När jag och Frode förra sommaren spenderade lite sommar på vår stuga i Monå, började vi där gräva i garderoberna och fann några undangömda skatter som vittnade om forna tider.  Här följer resultatet av vad vi fann! Dessa hypertrendiga kläder har alltså burits av morföräldrar, föräldrar, kusiner och mig själv i yngre (och försvarslösa) år. Man kan undra varför neon och lila ansågs vara så snyggt av mina föregångare...

Detta ska göras till dresscode på sommarstugan!
Någon som är sugen att komma på besök när vi drar dit i helgen? :)

Helsingin Sanomats Kuukausilitte skriver om samma fenomen, downshifting, som jag involverat mig i på Hbl. Den i Kuukausiliite citerade Kaija Huhtanen vill reformera sitt liv för att få mer tid och säger att hon där insåg att det är viktigt att människan lever systematiskt, men inte jäktigt. Här följer min (aningen självutlämnande) ränna från söndagens Hbl. Men talar man för en hjärtesak så...


"När jag förra sommaren satt och skrapade mig i huvudet i ett försök att koordinera arbets-, studie- och privatliv, märkte jag några utslag på armen. Efter att ha skrapat mig även där utan fagert resultat uppsökte jag läkare som satte namn på plågan: bältros.

Vackra var de blommande ”rosorna” inte. Viruset, som oftast drabbar gamla damer i sjuttioårsåldern, hade alltså drabbat en pigg och trägen ung kvinna i sina bästa år. Läkaren satte också namn på orsaken till att unga drar på sig detta rosbälte: stress. Trots att utslagen stack som rosentaggar över kroppen var det taggen i mitt medvetande som kändes mest: dags att koppla av och minska prestationskraven.
I dag springer vi på i samhällets ekorrhjul som om det vore normen. Många är de som sprungit in i den berömda väggen efter år av ekorrliv. Vi tvingas ta ställning till val och frågor vi inte har något svar på, och som endast erfarenheten kan evaluera i efterhand.

Om vi låter hjulet snurra allt fortare sätter vi i något skede käppar i hjulet för oss själva. Många inser ändå, tur nog, att lyx i modern bemärkelse innebär att använda sin tid på ett meningsfullt sätt. Hellre leva ekonomiskt än själsligt fattig. Så behöver vi inte liksom författaren Marcel Proust nostalgiska ge oss ut ”på spaning efter den tid som flytt”, utan att vi förstått att estimera dess värde ..."

Jag brukar starkt hålla fast vid principen att människor får leva precis som de vill, bara deras val gör dem lyckliga och det inte skadar någon annan. Vill man ha ett öppet förhållande, varsågod (även om min svartsjukegen skulle slita mig i bitar). Vill man arbeta 24/7, varsågod (även om jag inte skymtar någon livskvalitet i valet). Vill man bo hemma hela livet, varsågod (även om jag anser att man saknar en viktig pusselbit i uppfattningen om livet utanför).

Några saker har jag dock svårt att uppbringa förståelse för:

a. Par som inte talar med varandra. Med tal menar jag också tyst tal: blickar, leenden, beröring. På färjan till Tallinn satt mittemot oss ett par i trettioårsåldern som inte utbytte ett enda ord under den tre timmar långa färjturen. Hon lade sig för att sova. På vägen hem råkade vi hamna mittemot samma par. Mannen satt och talade med en annan kvinna. Hustrun sov. Ett evigt snack finner ju vem som helst irriterande, men par som inte ägnar varandra någon uppmärksamhet överhuvudtaget, inte ens ger varandra en öm blick över tystnaden vid frukostbordet, verkar sorgligt.

b. Okända människor som kommer fram och talar med en utan att ha något att säga. Jag uppskattar i högsta grad uppsökande människor som bjuder på oväntade möten och ett roligt snack, men någon som kommer fram och säger "ööh, står du här och väntar på spårvagnen?" har jag inte mycket till övers för. Ingen win win situation för någondera parten, skulle man tycka. (Vänner, ni är självklart alltid välkomna att snacka skit. Era ord är ljuv musik i mina öron)

c. Oförskämda busschaufförer. Hur många gånger har det inte hänt att bussen gasat iväg rakt framför ögonen på en eller att chaffisen inte bemödar sig att svara när man frågar vart han kör. En gång steg en kvinna in i bussen och frågade när han skulle köra. "Titta i tidtabellen utanför", grymtade han. Hon steg ut och tittade och i samma sekund körde han iväg. Ingen ovanlig syn i Helsingfors. Många gånger har jag fört dialoger i huvudet med dessa vresiga varelser. Samtidigt har jag stor respekt för det fåtal chaufförer som glatt håller humöret uppe bland sina grymtande kamrater. Men de har uppenbarligen inte en så glad livssituation, så varför strö ännu mer törne på deras väg? Nej, kan man bara uppbringa lite snällhet ska man väl göra sitt yttersta för att göra det. Snällhet är en underskattad vara.

Ett mor-och-dotter förhållande som heter duga ska utnyttjas så ofta som möjligt.

Därför bjöd min kära mamma på en andningspaus i form av en weekendtrip till Tallinn.

I Tallinn känner ingen sin stad (trots att den är av storlek ingenting). När man i stadskärnan räcker fram kartan och frågar var vi är, svarar 9/10 "ööh?".

Uteserveringarna gör att det känns som att man befinner sig på sydligare breddgrader trots den ynka tre timmar långa turen söderut.

Hur lär man sig att välja rätt restaurang när man reser? Vi hamnade på en (mysig) restaurang men med potatis i form av soppa (?), oönskat romm (?) och äppelpaj fastbakt i fatet(?).

Jag sprang och spanade efter en bröllopsklänning inför min kusins bröllop om två veckor. Upprepade gånger kallade jag den i misstag "brudklänning" när jag hörde mig för i butikerna. Jag skyller på mina vänner som talat alltför mycket om bröllop på senaste tiden...

På caféet med samma namn som mitt andra namn skulle jag tillbringa många ruggiga höstkvällar om jag bodde på andra sidan finska viken.

"Den här killen som struntar i att låtsas vara smart. Som tillåter sig att vara sentimental, naiv och storögd. Och som när han tar de svenska texterna i sin mun lyckas få de i sig emellanåt rätt triviala orden att låta både viktiga och originella. Han smakar på dem - och levererar - med en speciell, kärleksfull frenesi"

Henrik Jansson i dagens Hufvudstadsbladet om Håkan Hellström (denna fantastiska, varma, levande, hjärtekrossade, nyfikna, udda....) och hans samlingsalbum Samlade Singlar

Storögdhet. En nödvändig egenskap i ett ödmjukt liv. Kan någon påstå att det inte varje dag skulle komma något i ens väg som är värt en känsla av fascination och storögdhet inför livet?

Så här ser en hårt arbetande koffeinkickad journalists arbetsbord ut. Under en stressig dag är kopparna ännu fler, eftersom jag aldrig haft ovanan att bita på naglarna men däremot i rasande fart kan stjälpa i mig flera koppar chokladkaffe ur HBL:s automat när den första meningen i texten inte vill uppenbara sig framför mina ögon... Och diskning är inte min grej.

I morgon kommer min långa text om det lilla p-pillret som förändrat stora världen. Det magiska pillret gav kvinnor möjlighet till studier, arbete och sexuell frigörelse. Men solskenshistorien har också sina baksidor. Håller med feministen Sunniva Drake (citerad) om att orsaken till att kvinnor blev ett tacksamt "offer" för pillren i högsta grad är en samhällsfråga. Den sexuella friheten hade sitt pris, och kvinnorna betalade priset. De var redo att utsätta sig för en hormoninvasion för ett enklare liv.
Avgör själv.

Efter påpekanden från Danmark om stor tystnad på bloggen kommer min blogg från och med nu få fungera i omvänd riktning. Nu är det alltså livet här som ska dokumenteras dit, inte därifrån hit. Måste väl försöka sänka ambitionerna med bloggen för att komma mig för att skriva. Har man alltid tvåhundra bilder från varje vecka är det svårt för ett perfektionistiskt fotofreak att plocka ut ett par för ett blogginlägg...

Hoppas ni alla kommer ihåg att vara tacksamma för livet så länge allt flyter på i sin lugna gång. Det blev jag åtminstone påmind om än en gång i dag när min lillebror var med om en älgkrock, några veckor efter att min mamma varit med om en cykelolycka. Båda klarade sig utan desto större skador.

Man ska väl tänka som min mamma: inte undra varför en olycka händer just en själv, utan tänka över varför man klarat sig.

I min kvällsbön, som infinner sig ibland, säger jag "tack" istället för "jag önskar att...". Ett liv som utfaller sig som man räknar med är inte alltid tråkigt, utan en välsignelse.

I natt är det fullmåne. Enligt gamla sägner blir människor galna, handlar oväntat och är otursförföljda. Hoppas min familj undkommer den här gången.

Igår kväll firades (utan orsak till glädje) min avskedsfest och Frodes utflyttningsfest från Tordenskjoldsgade 25. Trots att utflyttningen mestadels är förknippad med ledsamhet och melankoli lyckades vi uppbringa en stor glädje- och värmekänsla inuti, omgivna av de bästa av de bästa och närmaste av de nära i Århus (förutom några som inte hade möjlighet att komma). Bland alla fina människor som man hade lust att hinna prata med glömde jag däremot totalt bort mitt självutnämnda arbetsuppdrag som kvällens paparazzi, och de enda bilder som dokumenterar kvällen är de här bilderna tagna innan de första vännerna anlände...

Under kvällen blev vi dock betydligt fler än vad bilderna dokumenterar, medan drinkarna, kakbitarna och de danska pølsehornen (typ hotdogs) blev färre och färre. Trots att vi påpekat att vi inte efterlyser några "utflyttningspresenter" fick vi hela vinförrådet, som skulle tömas, påfyllt igen. Dessutom fick jag några uppskattade ting i form av en Pentti Saarikoski-bok med de finska dikterna parallellt med de danska, en linje skriven av Rumour Said Fire sångaren Søren (efter vår vän Peters beställning dock:)) och några "upplevelsespresenter" i form av brunsch, manikyr mm.
Som tur är dagarna här ännu några fler till antalet.

Tack alla underbara människor för en fin afton och framför allt, för ett fint halvår.
Blir varm inombords när jag tänker på Tiden.